Två kvinnor berättade hur de under en lång tid försökt få olika brister åtgärdade i sina lägenheter, men utan resultat. De kände sig illa behandlade och att ingen tog dem på allvar.

– Den 2 februari ringde Bo Claëson, ordföranden, och berättade att han skulle komma ut och prata med oss. Några dagar senare läser vi i tidningen att även vd:n Peter Turell ville träffa oss. Sedan dess har vi inte hört ett dugg, säger Marie Ottosson.

Fuktskadorna är kvar, de spruckna plastgolven och otäta dörrarna fortfarande inte åtgärdade.

– Vad som hänt är att jag fått min köksfläkt lagad. Det tog ett år från det att jag sa till, säger hon.

Kvinnorna har vänt sig till Hyresgästföreningen. Där fick de en blankett att fylla i med alla brister för att lämna in till Österlenhem. Vilket Marie Ottosson gjorde för en vecka sedan och fick även kvitto på att vd:n tagit emot blanketten.

– Han har ändå inte hört av sig, säger hon.

Om två veckor avses Hyresgästföreningen att gå vidare med ärendet.

Det enda hon fått höra

under den här tiden är att Österlenhem vill höja hyrorna med 4,8 procent.

– Men vad får vi ut av det, ingenting, säger hon.

Peter Turell berättar att kontakten med kvinnorna ligger på ordförande Bo Claësons bord.

– Eftersom de vände sig till honom först tyckte vi att det var bäst att han höll i den fortsatta kontakten, säger Peter Turell.

Men kvinnorna har inte hört någonting från någon.

Man har brutit upp en dörr på en villa och stulit en elcentral, säger Dan Bengtsson, stationschef i Tomelilla.

Villan, som ligger på Slakterigatan, är under renovering och elcentralen tillhörde byggarna.

– Förmodligen skedde inbrottet under helgen och det är svårt att spåra den typen av verktyg.

I söndags upptäcktes även att en vit moped saknades i södra delarna av Tomelilla.

– Ägaren hade lås på mopeden men det är inte lika vanligt med mopedstölder som att saker försvinner från byggarbetsplatser, säger Dan Bengtsson. 

Kvinnan som saknar körkort fick beskedet att hon kunde hämta sin beslagtagna bil. Hon fick skjuts dit och tog med sig en vän som skulle köra hem hennes bil.

Vid hemmet upptäckte han att den utlämnade bilen , trots rätt registreringsnummer, inte var kvinnans. Bilarna har samma färg och är snarlika men av olika fabrikat. 

Nu vill kvinnan ha 1 000 kronor i ersättning för bensinkostnad och ersättning för förlorad inkomst till den person som skjutsade henne till beslagsenheten som lämnade ut fel bil.

Polismyndigheten ger henne 330 kronor för bensinutlägget men inga pengar till ersättning av inkomstbortfall.

Det är klarlagt att en polisanställd varit försumlig eller gjort fel genom att inte tillräckligt noga undersöka det beslagtagna fordonet. Om det gjorts hade kvinnan aldrig kallats för att hämta sin bil. 

Projektet finansieras av Trafikverket. I stora drag går det ut på att samtliga varor som köps av de tre kommunerna körs direkt till en gemensam distributionscentral. Därifrån körs de sedan ut av externa transportörer.

– Och de arbetar utifrån ett väl planerat och genomtänkt schema, berättarOlof Moen.

Låt oss säga att Byavångshemmet beställt matvaror, kontorsvaror, hygienprodukter med mera från olika företag. I stället för att var och en av företagen kör ut sina varor olika tider till Byavångshemmet levereras alla varor till distributionscentralen där de samlas för att sedan vid ett tillfälle köras till Byavångshemmet. 

– Det är mer miljövänligt, vi sänker kostnaderna, höjer servicegraden och ökar trafiksäkerheten, säger Olof Moen.

Lastbilar utgör fem procent av alla fordon men står för 50 procent av koldioxidutsläppen.

I värsta snöovädret kom han tillbaka hem från Burkina Faso, för vilken gång i ordningen är oklart. Det var där han tog av sig sockarna och trots kylan har han ännu inte tagit dem på sig igen. 

Kanske är det så att Jörgen Litzing på sitt alldeles speciella sätt försöker flirta med våren eller så håller han bara hoppet om varmare tider vid liv på sitt alldeles eget barfotavis.

Vi möts ute på gården där han för en enveten kamp med kablar, gaspedal och humör för att få bilen att starta. Hustrun och sonen hade tänkt sig till Malmö men både de och den gode herr Litzing måste ge sig. I stället greppar han tårtkartongen med favoriten prinsesstårta och bereder väg ända in till kaffebryggaren i köket.

– Det är lite rörigt här och var, konstaterar han och erkänner att han nog är av rörigt slag både med det ena och det andra.

Med tankspriddheten är det som det är men gästvänlighet råder det ingen brist på. Vi slår oss ner kring mat bordet som inte alls oväntat pryds av ett tygstycke av afrikanskt ursprung. 

Elvakaffet är både starkt och gott och tårtan uppskattad:

– Min morbror var bagare. När han en gång kom på besök, jag var väl tolv år nånting, ställde han två tårtor framför mig. Ät sa han och jag åt så jag blev grön i huvudet. Sedan tog det 35 år tills jag åt tårta nästa gång!

Då bodde familjen i Slottstaden i Malmö dit flyttlasset gått sedan Jörgen Litzing avslutat sitt första skolår i Gärsnäs. Det kom att dröja till 1980 innan han åter blev bofast på Österlen.

Mycket vatten hann rinna under broarna.

Efter att ha arbetat som lastbils- och taxichaufför i den skånska huvudstaden gjorde han vad det var tänkt hela tiden för pågen med läshuvudet; han började studera. Först fick han läsa in högskolekompetens och sedan blev det plats för lärarutbildning i lärosätet Växjö. 

Där i Småland träffade han den kvinna som kom att bli hans hustru, Liz-Ingela, som också hon var lärare. De bodde länge i lägenhet i Växjö och valet var inte svårt när de diskuterade var de skulle slå ner sina bopålar:

– Däruppe blev jag aldrig annat än 'skåningen' och eftersom Liz var av samma slag föll valet sig naturligt. Vi var båda lärare och på den tiden fanns det jobb överallt. Man kunde välja fritt.

För de flesta som handlar på Coop kommer det inte som en överraskning att man möblerar om butiken. Mer förvånande är det kanske att hitta en 7,3 meter lång hylla med livsmedel från bland annat Balkan, Polen och Tunisien.

– Vi har haft några produkter i sortimentet tidigare men nu finns en hel hyllgång, säger säljledare Niklas Chiglinsky.

Jelly, Ajvar och inlagda gurkor samsas med de lite mer exotiska varorna konserverad kyckling och Oblatine. Det senare fyrkantiga kexrån modell större. Initiativtagaren Niklas Chiglinsky har jobbat inom företaget sedan 1999 men började jobba i Tomelilla för tre månader sedan.

– I och med omorganisationen fanns det en lucka och det har varit lite jobb med att få plats med varorna. Huvudleverantören heter Sevan och syftet är att tillgodose en växande marknad.

Men även om det finns många invandrare som vill behålla en kulinarisk känsla för hemlandet ökar intresset från andra håll.

– Tomelilla har inte så mycket mat från dessa länder och vi tror att intresset kan växa. Tanken är att det ska vara en "levande hylla" så att det som inte efterfrågas plockas bort och vice versa.

Nästa steg är att utbilda personalen.

– Vi kommer inte att ha matlagningskurser men man ska ha ett hum om produkterna. Sedan ska kunderna ha möjlighet påverka hyllans utseende.

Hittills är det många som efterfrågar harissan och vissa gräddprodukter, men säljledaren slår gärna ett slag för både bönorna och patéburkarna.

– Under ombyggnaden försvann den polska surkålen från hyllorna en kort tid, då blev det en hel del frågor från kunderna.